Ung som man är så är man helt integrerad med dagens teknik. Alltid uppkopplad och alltid nåbar. Det är skönt när någon sliter allt ifrån en och man tvingas att kopplas ner. Alltid min iPhone med mig med Facebook, mail, sms, MSN, Twitter, telefonsamtal och Skype. Alltid någon som vill säga något och inget som kan missas. Allt ska läsas och allt ska höras på. Informationen slutar aldrig att flöda. Ettor nollor överallt.
Allt började när jag var ännu yngre än vad jag är nu, jag var inte många år gammal när jag började förstå vad en dator vad. Självklart skulle vi inte ha något sånt hemma då det inte behövdes. Spela spel? Vafalls? Skriva till andra på Internet när man kan ringa? Mina föräldrar förstod nog inte riktigt vad det handlade om men till slut blev det en hempc genom morsans jobb. Jag fick inte sitta så mycket men intresset var så stort att man tog varje chans som fanns att sitta vid den. Jag spelade aldrig så som mina vänner gjorde utan jag ville lära mig mera och mera konstant. 12 år gammal kladdade jag ihop min första hemsida i Frontpage Express. Något år senare satt jag och skrev allt för hand i Notepad. Ingen fattade hur jag kunde tycka det var kul. Man orkade aldrig förklara men det var något “förtrollande” med allt. Man skapade något istället för att döda monster i Half-Life eller för att piska terrorister i någon taskig beta-version av Counter-Strike. Det tog mig ännu ett bra tag att förstå hur hemsidor kunde finnas på Internet. Hur skulle någon komma åt min dator och se vad jag hade gjort?
Vidare ännu mer så fick datorer i skolan. Det är nästan pinsamt att skriva datorer i plural då kommunens budget och kunskap täckte upp så att vi kunde ha en dator per klass och sen fyra till i “datorsalen”. Direkt började vi krabba och det tog kanske ett 10-tal avstängningar från datorerna innan det politiskt korrekta och obligatoriska “datakörkortet” infördes som snällt visades upp innan något användande av någon dator en var att tänka på. Dator-Leif var faktiskt samma person som vaktmästar-Olof, kompetensen fanns ingenstans och vi ungdomar lekte sönder skolans första möte med datorer. Varsågod grundskolan.
Äldre som man blev lärde man sig mer. Man sög åt sig allt man kunde. Tjuvlyssnade på folk på bussen, frågade alla datorkunniga man träffade och fuskade till sig gratisnummer av “PC för Alla” som lästes tills sidorna trillade ur. Högstadiet som man nu tragglade sig igenom innebar bättre datorer. Något som vi var snabba på att utnyttja och fick en hel del pisk för. Självklart var det värt det att skryta lite halvt om hur man “hackade” skolans delade diskar och hittade skolarbeten. På gymnasiet blev studierna lite hårdare men vi tröttnade inte på att försöka ta oss in överallt. Det skrevs om oss i en större nyhetstidning en gång. Vi njöt men tröttnade och tyckte att det var mer intressant att studera nätverkssäkerhet och att stoppa intrången istället för att utföra dom.
Idag är det sjukt hur jag använder digitala medier och tekniker. Det allra första jag får höra varje morgon är min väckarklocka, en av många funktioner i den mobiltelefon jag alltid sliter runt med mig. Letar upp den i rummet och ser direkt “Aha, fyra nya mail och ett sms”. På bussen in till stan drar man upp telefonen igen, här för att lyssna på musik genom världens bästa musikapplikation; Spotify. Går av bussen och försöker ducka samtal med elever på väg till lärarrummet och sliter direkt upp laptopen för att kolla mailen via Fronter. Kikar vilken sal man ska vara i för dagen. Lägger ut dagens arbetsdokument på det delade nätverket. Tar med sig datorn till lektionen. Noterar frånvaro i frånvarofilen på lärarnätverket. Ber elever googla begrepp som dom inte känner igen. Skriver till någon kompis på twitter angående lunchen. Kommer hem. Beklagar sig på Facebook över hur trött man är. Svarar på några SMS. Brightkitear om att man är på stan. Utmanar några kompisar i onlinespel. Skickar söta vibbar på MSN till damerna. Det är första när vi somnar vi verkligen kopplar ifrån/av. Samhället. Fy fan.